Å fy fasen säjer jag bara, idag var jag nära att dö…
Jag var i Sälen idag på vårdcentralen och tog bort stygnen i knät. Jag var lite halvnervös innan och nojade över om det var läkt eller inte. Jag tänkte såklart det värsta och trodde det skulle bli världens blodbad inne hos sköterskan, de var tvungen att söva mej och sy om allt. Nästan så blev det. När hon tog bort de två första plåstren blundade jag nästan, visste inte vad jag skulle vänta, och jag såg knappt såren som var. Haha vad fjantigt! När hon pillade med det stora var jag lugn men blev genast svimfärdig när jag såg det blodiga plåstren. Oh my god nu dör jag.
Det gick ganska bra till slut men det var lite svårt att upptäcka vad som var vad med alla stygn och hur Dr Hoser hade tänkt när han gjorde det. Det ena stygnet som satt mer under huden hade tydligen inte velat sitta där så det var tvungen att klippas bort. Det betydde att det var ungefär 2 mm av det stora såret som var mindre ihopläkt.
Jag mådde dåligt hela vägen hem från Sälen, tyckte att knät gjorde ont “men det var ju inte så konstigt när det knappt var läkt!”. Mamma lugnade mej och sade att allt sett jättefint ut, inte rött och irriterat och den där lilla pricken skulle läka ihop på en dag eller två. När jag kom hem var jag tvungen att gympa och knät var nu jättestelt och jag trodde typ att såret skulle spricka upp när jag böjde benet. Vad jag är blödig när det kommer till sår. I alla fall på mej själv. Till och med mamma tyckte jag var sjåpig och retade mej. “Bäst du ställer en hink under knät när du ska böja det så det inte forsar ut blod”. Ha ha ha.
Hur som helst, jag överlevde och tur var väl det. Efter ett tag lyckades jag koppla bort min noja och böjde benet ungefär som igår, och det gick bra! Imorgon ska jag till Anna-Karin på sjukgymnastik igen i Mora, undrar hur det ser ut sen sist…
Ulrika och Vera ska med till Mora och vi åker tidigt imorgon bitti så vi hinner gå på stan lite och uträtta ärenden av alla slag. Grymt kul ska det bli att komma någonstans, känns som semester nästan! 
Nu är kl 21:40 och vi har precis ätit middag. Vi började laga ca 17:00. Martin skulle nämligen äntligen få göra sin hemgjorda pasta som han tjatat om så länge! Han var överlycklig. 18 timmar senare kunde vi lägga i pastan i det kokande vattnet och då hade min pastasås varit klar bra länge och kycklingen var torr och alla grönsaker var överkokta. Vi hade jäkligt kul åt den till slut överkokta, alldeles för tjocka och vråltunga pastan som nästan gjorde att sleven bröts mitt i tu när man skulle ta den. “Får det lov att vara en eller två spagettin?”. Första och sista gången Martin vill göra spagetti själv, det är ju faktiskt rätt skönt att gå till Konsum och köpa den.
Idag var jag in med en blomma till Martin och Erika på Dalskidan som tack för all hjälp när jag skadade mej. Martin var ju grym hjälp med allt telefonpratande hit och dit och rådgivare för mej som inte visste något alls om knäskador. Stort tack verkligen!
Nu ska jag böja lite på mitt snart söndertrasade knä och sen gå och sussa. Upp tidigt imorgon, då blir det utflykt. Wiee! Kram och godnatt.