Sanna Tidstrand

Nu är man hemma. Underbart skönt, jag trodde jag skulle behöva flytta till Österrike. Pappa undrade om jag hade hittat en lägenhet där nere eftersom jag aldrig kom hem! Jag blev ju utskriven i måndags och skulle få flyga hem vid lunch. Kl 14 kom en dam in till mej på sjukhuset och skulle köra mej till ett hotell. “Ööuhhmmm?”. Ingen hade ringt till mej och berättat denna nyhet och jag hoppade ut till taxin och lät den trevliga damen köra mej till ett hotell 1 km från sjukhuset. Ringde tjejen på försäkringsbolaget och de hade tydligen inte fått godkänt från något flygbolag än och jag var tydligen inte tillräckligt sjuk för att få ligga kvar på sjukhuset så jag skulle vara tvungen att bo på hotell någon natt.

Efter två nätter på hotell skulle jag äntligen få flyga hem! Jippie jippie jippie. Kl 14:30 skulle jag bli upphämtad av en taxi för att åka till flygplatsen. Jag hade ju all min skidpackning med mej exkl skidor och han som hämtade mej var en lagom tjock (enorm) gubbe på 70 bast. Han skickade mej i förväg från rummet medan han skulle komma i efterhand med väskorna. En kvart senare kommer gubben ut och jag trodde allvarligt att han ska dö. Det tjöt ur lungorna på honom och han var genomsvettig, det här var garanterat det närmsta han kommit en hjärtattack. Resten av resan gick i alla fall mycket bra och smidigt och nu är jag hemma.

På vägen hem fick jag komma in på ClassGym i Mora på första sjukgymnastiken. Jag var lite nervös och visste inte riktig vad jag skulle behöva göra eller hur mitt knä skulle se ut men Anna-Karin var jättetrevlig och mitt knä såg jättefint ut och jag hade redan bra rörlighet i det mot vad man brukade ha så snabbt efter operation. Nästa fredag ska jag dit igen.

Det är skitskönt att vara hemma men samtidigt är det jäkligt bökigt mot att både vara på sjukhus och hotell. Där gör man ju ingenting eller har inga personliga saker egentligen utan bara ligger i sängen med benet högt och tittar på tv eller läser. Men här hemma är det ju så mycket som man vill göra och känner att man behöver göra, bära saker, tvätta, städa men som man inte kan göra och då blir handikappet mer tydligt. Men efter 2-3 veckor skulle jag ju kunna gå sade doktorn så det är bara att bita ihop tills dess.

Min dator har säckat ihop, som att det inte räckte med knät liksom, så jag kommer inte kunna lägga in några bilder på ett tag. I alla fall inte jämt, ska kolla om jag hittar nån lösning på problemet snart.

Hör upp allihopa, idag har Martin vallat skidor. Jo det är säkert! Inte alpinskidor men sina nya längdskidor. Han var väldigt pepp och tjatade hela förmiddagen och till slut gick jag med på att hjälpa till. Visa lite knep. Vänta bara, tänkte jag tyst för mej själv, efter ett tag kommer du inte vara lika ivrig att gå in i vallarummet

Nu är jag hemma hos mamma och pappa, Martin är i Lindvallen och hälsar på en kompis som är uppe några dagar, och vi ska äta lite middag. Vi hörs igen! Kram och hej.