Sanna Tidstrand

Herregud nu ska jag snart åka härifrån! Det är i princip allt jag längtat efter under de här dagarna, komma hem till alla man tycker om och till alla saker som är…hemma liksom. Nu när det strax är dags känns det nästan skrämmande! Det är ju ändå tryggt här. Här vet alla vad jag har för skada och det är bara att ringa i klockan om något känns fel eller man funderar på något, läkaren kommer en gång om dagen och kollar att allt ser bra ut och sköterskorna kommer med matsedeln och undrar vad man vill ha till lunch och middag. Vem ska jag fråga hemma om allt onda? Varför det gör ont just på ett visst ställe och inte ett annat. Men Martin är alltid världens bästa att lugna mej jämt, det kommer säkert gå bra nu också. Sen har jag ju mamma några meter bort, hon får vara den glada sköterskan som kommer när jag ringer!

Idag har alla varit extra vänliga, kanske är det för att jag åker imorgon. Fick extra god lunch bestående av soppa, schnitzel och chokladmousse till efterrätt och alldeles nyss kom eftermiddagsfika. Kaffe, tårta och ett helt fruktfat typ! Nu börjar det likna något, det är såhär det ska vara när man är skadad. Martin kommer vara exakt lika när jag kommer hem. Bönar jag och ber kanske han slänger åt mej lite av den där björnkorven vi åt i julas. Är den slut får jag tugga på Dagnys leversnittar…

Skämt åsido, ska jag vara riktigt ärlig och inte så ironisk som jag har en tendens att vara alltid så vet jag att Martin kommer ta hand om mej som om jag vore en prinsessa. Det gör han ju alltid <3

En sak som gjorde mej lycklig häromdagen var när Dr Hoser berättade att det om ungefär 6 veckor var möjligt att åka längdskidor! Å jag som fick längdskidor i present och inte har hunnit inviga dom än. Jag kommer hänga uppe på Näsfjället hela våren känner jag och åka längd, äta Sebbans mat på restaurangen och sitta med pappa i liften och se till så han gör något. Sen kommer mamma när solen börjar titta fram också och då får vi jobba på brännan. Jag måste peppa mej nu så jag överlever vintern, vad gör folk när dom inte åker skidor? Jag måste prata med Ulrika igen, hon lät pigg på att slänga över ett barn eller två till mej ibland!

Christian berättade häromdagen att han köpt nya pjäxor som han ska bygga om (riktiga pjäxor som jag har såklart), bygga nya spoilers igen som passar pjäxorna och som även passar spoilerfickorna på hans nyinköpta gummidräkt. DET är sådant som inte peppar mej. Fast jag gillar CJ, jag har funderat på om jag ska bli hans personliga tränare på Sverige-tävlingarna i år. Mot en inte så futtig summa pengar såklart. Han är på god väg att bli som jag, en riktig speedskiåkare med riktiga grejer och allt, jag är förvånad att han inte hört av sej om det än. Tanken måste ju såklart ha slagit honom också, vem skulle kunna göra jobbet bättre? Sen har han ju varit lika snabb som Ivica Kostelic också vilket är den största orsaken att jag skulle ta på mej en sådan uppgift. Jag har något bra att jobba med, någon med vilja och potential att nå toppen

Nu ska jag försöka slita mej härifrån. Vet bara inte vad jag ska göra riktigt. Ett par timmar till middag ungefär. Slog på tvn idag och hann se lite av damernas super-g och mamma berättade att jag skulle hinna se herrarnas andra åk i slalomen också. Mattias Hargin ledde ju! Skitbra gick det och jag var tokladdad, tills det var sex åkare kvar och jag somnade som en stock och sov över allt det spännande. Toppen.

Inatt kommer jag inte att kunna sova någonting tror jag, kommer drömma mardrömmar om flygresor och infekterade knän och en Dr Hoser som kommer skratta i bakgrunden hela vägen till Sverige…

Kram och hej!

Auf wiedersehen…