Sist jag skrev låg jag kvar på hotellrummet i St Johann och väntade på något sorts besked vad jag skulle få göra. Åka hem eller operera mej i Österrike?
Nu ligger jag i en sjukhussäng på Hochrum Sports Clinic i Innsbruck med ett nyopererat knä och just för tillfället har jag skitont… Jag fick komma in i förrgår, kl 18 åkte jag från hotellet och en timme senare var jag framme och blev uppkörd i rullstol till magnet röntgen. Det var förresten lite annorlunda mot den vanliga röntgen man gör om något ben är trasigt, jag trodde typ att det skulle ta en minut som röntgen brukar göra. När röntgendamen frågade om jag ville ha hörlurar så jag skulle kunna lyssna på radio under tiden började jag ana att det kanske skulle ta någon minut längre. Under den halvtimmen det varade hann jag lyssna på massa hitlåtar, störas en aning av surrandet från maskinen, titta på minuterna som räknades ner flera gånger om och under sista vändan somna innan damen kom in och väckte mej och talade om att det var klart.
Jag hann inte mer än ut från rummet förrän Dr. Hoser, läkaren som skulle operera mej, räckte fram handen och presenterade sej. Han var nog redo att gå för dagen för den vita rocken som han borde ha haft hade ersatts med jeans och skjorta. Han kände lite på knät, vickade lite som doktorn på första sjukhuset gjorde, och nu kunde till och med jag se att något var fel. Det rörde sej väldigt skumt fram och tillbaka och Hoser sade att korsbandet var helt av. Som jag befarade. Det var bara att checka in på sjukhus-rummet och invänta operation morgonen efter.
Kl 05:30 väcktes jag av en äldre dam som kom in i vit klädsel, någon sorts hatt och ett stort kors runt halsen. ”Oj gud nu kommer jag alltså att dö snart” var min första tanke. Hon pratade ingen engelska, sade nåt ord på tyska innan hon plockade fram massa nålar ur sin lilla väska. Hon gick beslutsamt fram till min säng, stack mej i min sista nållösa arm och tappade mej på 4 liter blod ungefär. Hon gick sakta mot dörren, sade ett ord till på tyska och stängde tyst efter sej. Jag var alldeles häpen och kände mej svimfärdig av denna plötsliga blodförlust, lade mej ner igen och somnade om. Kl 7 stormade fler sköterskor in med mediciner, dropp och ekg-utrustning och jag började fundera igen om jag faktiskt skulle dö. Full rulle hela morgonen, narkosläkaren kom in sist och berättade hur allt skulle gå till, att de skulle gå in i ljumsken först och koppla ur nån nerv typ som skulle minska smärtan efter operationen betydligt. Han fick reda på att jag var världens snabbaste dam på skidor, blev väldigt imponerad och när jag kom ner på operation log alla mot mej och pratade med varandra. ”We searched you on Google!” berättade narkosläkaren glatt.
Igår kl 16 vaknade jag upp, såklart helt groggy. Nervgrejset i benet hjälpte tydligen bra för jag känd ingenting alls i princip fram till kl 13 idag. Då började det värka för fullt. Överallt i hela benet tyckte jag och det kom dropp och jag fick två sprutor och just nu känns det lite bättre. Men övningarna som fysion kom och visade under min pigga förmiddag kan jag för tillfället glömma, det gör förjävla ont att bara ligga still!
Internet fick jag i alla fall och det är jag lycklig för. Nu kan jag blogga lite och kolla facebook och på det kommer man långt när det enda man får göra annars är att ta emot mediciner, kolla på tysk tv och kissa i en burk…
Nu har jag skrivit en hel roman nästan och det är dags att sluta. Får se hur den här natten kommer bli, förmodligen bra mycket sämre än de förra.
Kram på er alla, nu längtar jag hem.
