Sanna Tidstrand

Kul, klockan är halv åtta på kvällen och graderna har sjunkit rejält den senaste timmen. Nu har vi ynka -29 grader i Sörsjön och kallare lär det bli. Spännande att vakna imorgon bitti!

Imorgon ska jag och Ulrika åka till Mora igen! Andra gången på 1,5 vecka, börjar bli en vana Det blir kanonkul och imorgon har vi inte lika mycket att göra eller handla så vi kan gå runt och softa, äta lunch å fika lite. Det blir mysigt. Jag ska till sjukgymnasten kl 11 och vi ska köra lite överkropp och grejer också förutom nya bengrejer, det blir kul! Det går verkligen bra med alla övningar, med tanke på att det bara är drygt tre veckor sen jag opererades. Jag kan ju i princip gå helt och har cyklat hela veckan, behöver inte ha strumpan på, sova med benet i högläge, äta mediciner eller ha alla plåster på såren. Nästan frisk skulle jag vilja säja.

Idag har varit en lite jobbig dag på alla sätt. X-gamesfinal och final med toppstart i Vars. Det sistnämnda skulle blivit av men nu ska dom tydligen åka imorgon också berättade CJ. Två åk, det sista från toppen. Buhuu… Christian var tyvärr inte snabb nog men Sus ligger sexa tror jag och Linda leder! Och x-gamesfinalen är snart klar, Magda är den enda deltagande från Sverige tror jag. Får kolla på resultatet snart. Näämeen jag har ju rätt kul här hemma i kylan också, skulle inte alls velat vara i Frankrike. Eller USA…

Ååå jag har köpt en ny dator förresten!!! Det blev ingen Mac som jag tänkte ett tag (jag var lite för snål) utan jag köpte en liten Samsung på 11,6″! Den e grym men jag håller fortfarande på att installera massa program och det är trist. Men bara jag har ringt till Telia imorgon och fått igång internet så kan jag blogga med bilder! Äntligen.

Nu ska vi käka lite middag, Martin lagar ryggbiff! Mmmmmmm. Vi hörs igen, kram å hej!

Igår åkte jag till Malung! Kändes som värsta semesterresan Jag och Martin var på middag hos Jessica och Andreas, åt fläskfilé, spelade Buzz och tittade på Robinsson, supertrevligt!! Martin åkte hem för han skulle ju jobba idag men jag stannar tills imorgon och tar med mej syskonen hem.

Jag följde med Jessica på gymet igår vid 17, kunde ju lika gärna göra mina övningar där så kunde jag cykla en sväng också. 1 timme var vi där men jag hade kunnat stanna två till minst. Jag älskar att vara på gym! Se alla maskiner och redskap, människor som svettas, musik…en timme var alldeles för kort, trots att jag inte har så mycket som jag kan träna.

Fick ett samtal igår från läkaren i Sälen som hade fått in min journal under dagen och han berättade att mitt ledband tydligen också hade varit paj! Jag förstod det som att det “bara” var korsband och menisk men jag förstår ju inte tyska så bra och det var hela köret. Kul. Plötsligt kände jag mej ännu sjukare och fick ännu lite ondare.

Snart kommer Jessica ner på byn och vi ska äta lunch! Sen ska jag gå och se efter om Euronics vill sälja en dator till mej och i så fall hur pank jag kommer att bli. Min dator som var så bra! Trodde jag. Men den var ju ett antal år. Nu är jag sugen på en MacBook och då blir det fruktat dyrt. Men smakar det så kostar det som man brukar säja och det är ju datavärldens Rolls

Idag börjar träningen för alla i Vars. Kul för dom. Fick ett mms av Christian igår när han satt i solen i Frankrike med en öl i handen, jag svarade och undrade vad jag gjort för att förtjäna något sådant? Christian är ju min elev nu skulle man kunna säja och jag sköter tränarrollen hemifrån. Ölbilden var uppvärmning för toppstart sade han och jag godtog det. Dom kan nog behöva fler än så när dom står där på kanten, höhö… Jag kommer blogga om deras framfart där nere. Om det inte skulle bli nytt världsrekord vill säja, då har jag hoppat från bron i Malung.

Nu ska jag byta om om gå ut på “stan”! Hej svejs!

Igår fick jag mail på facebook om att backen i Vars nu är öppen för toppfart lagom till världscupen nu i veckan. Kul. Tur i oturen att jag vet vart Martin har sina jaktvapen… Toppfart, det betyder förmodligen toppstart. Vilket i sin tur betyder 240-åk och det är toktoknära mitt världsrekord. Det här kan inte vara sant. Toppstart i Vars och här hemma ligger jag. Jag och Christian kom igår fram till att det roligaste jag får göra ett tag framöver är att åka och fika hos folk. Vilket inte är så dumt egentligen men fika vs toppstart är ändå ett rätt lätt val. Det här kommer vara en hemsk vecka…

Idag gick jag upp när Martin gick upp vid 7 och det var -20 grader ute. Huu. Bara det inte blir en sån där köldknäpp till som det var innan när det var två veckor med under -30 grader. Nu när jag äntligen kan gå ut lite! Det går inte så fort att ta sej fram än och vid -30 grader kommer jag hinna frysa fast i backen från ett steg till ett annat.

Jag har inte bloggat på några dagar och har väl därför inte hunnit tala om att jag får cykla? Jag var ju på sjukgymnastik i fredags och Anna-Karin blev jätteimpad över hur mycket jag kunde böja redan och talade om att nu kan jag ju faktiskt börja cykla! Wiee. Gjorde min 10-minuters premiärtur inne i gymet i lördags och strax därefter fick jag panikträningsvärk i benet som höll i sej tills jag gick och lade mej. Tappat lite muskler kanske?

Jag ska strax ringa några killar i Särna och fråga om de skulle vilja lacka min hjälm! Min nya Dalskidan-hjälm, den kommer nog synas lite här och där trots att jag inte kan tävla i år

Jag börjar bli rätt irriterad på att inte kunna lägga ut några bilder. Skittråkigt. Ikväll kommer en kille och ska kolla om han kan få liv i min dator annars måste jag faktiskt köpa en ny.

Nu ska jag käka lite lunch och sen ta tag i lite saker. Vi hörs igen!

Å fy fasen säjer jag bara, idag var jag nära att dö…

Jag var i Sälen idag på vårdcentralen och tog bort stygnen i knät. Jag var lite halvnervös innan och nojade över om det var läkt eller inte. Jag tänkte såklart det värsta och trodde det skulle bli världens blodbad inne hos sköterskan, de var tvungen att söva mej och sy om allt. Nästan så blev det. När hon tog bort de två första plåstren blundade jag nästan, visste inte vad jag skulle vänta, och jag såg knappt såren som var. Haha vad fjantigt! När hon pillade med det stora var jag lugn men blev genast svimfärdig när jag såg det blodiga plåstren. Oh my god nu dör jag.

Det gick ganska bra till slut men det var lite svårt att upptäcka vad som var vad med alla stygn och hur Dr Hoser hade tänkt när han gjorde det. Det ena stygnet som satt mer under huden hade tydligen inte velat sitta där så det var tvungen att klippas bort. Det betydde att det var ungefär 2 mm av det stora såret som var mindre ihopläkt.

Jag mådde dåligt hela vägen hem från Sälen, tyckte att knät gjorde ont “men det var ju inte så konstigt när det knappt var läkt!”. Mamma lugnade mej och sade att allt sett jättefint ut, inte rött och irriterat och den där lilla pricken skulle läka ihop på en dag eller två. När jag kom hem var jag tvungen att gympa och knät var nu jättestelt och jag trodde typ att såret skulle spricka upp när jag böjde benet. Vad jag är blödig när det kommer till sår. I alla fall på mej själv. Till och med mamma tyckte jag var sjåpig och retade mej. “Bäst du ställer en hink under knät när du ska böja det så det inte forsar ut blod”. Ha ha ha.

Hur som helst, jag överlevde och tur var väl det. Efter ett tag lyckades jag koppla bort min noja och böjde benet ungefär som igår, och det gick bra! Imorgon ska jag till Anna-Karin på sjukgymnastik igen i Mora, undrar hur det ser ut sen sist…

Ulrika och Vera ska med till Mora och vi åker tidigt imorgon bitti så vi hinner gå på stan lite och uträtta ärenden av alla slag. Grymt kul ska det bli att komma någonstans, känns som semester nästan!

Nu är kl 21:40 och vi har precis ätit middag. Vi började laga ca 17:00. Martin skulle nämligen äntligen få göra sin hemgjorda pasta som han tjatat om så länge! Han var överlycklig. 18 timmar senare kunde vi lägga i pastan i det kokande vattnet och då hade min pastasås varit klar bra länge och kycklingen var torr och alla grönsaker var överkokta. Vi hade jäkligt kul åt den till slut överkokta, alldeles för tjocka och vråltunga pastan som nästan gjorde att sleven bröts mitt i tu när man skulle ta den. “Får det lov att vara en eller två spagettin?”. Första och sista gången Martin vill göra spagetti själv, det är ju faktiskt rätt skönt att gå till Konsum och köpa den.

Idag var jag in med en blomma till Martin och Erika på Dalskidan som tack för all hjälp när jag skadade mej. Martin var ju grym hjälp med allt telefonpratande hit och dit och rådgivare för mej som inte visste något alls om knäskador. Stort tack verkligen!

Nu ska jag böja lite på mitt snart söndertrasade knä och sen gå och sussa. Upp tidigt imorgon, då blir det utflykt. Wiee! Kram och godnatt.

Invalido har blivit lämnad ensam i två dagar. Imorse åkte Martin på kurs och kommer hem imorgon kväll. Två dagar och en natt alldeles ensam, skadad och övergiven! What to do?

När jag vaknade trodde jag knappt att jag skulle överleva dagen. Kl 12 kom Ulrika på msn och sade att det inte blev nån Mora-trip utan att hon hellre stannade hemma och umgicks med mej! Typ så sade hon i alla fall Vid ett kom hon över med Vera och det blev marathon-prat i fem timmar. Precis vad jag behövde! När jag får röra på mej lite mer än bara från soffan till toaletten ska vi åka och bada (rehabsimma) med mej och barnen, det blir kanon.

Imorgon kommer min bil till Malung! Den har ju stått i Kristinehamn sen jag åkte ner till Österrike på sista tävlingen och jag var inte riktigt kapabel att åka ner och hämta den när jag kom hem. Nu visade det sej att Martin skulle på kurs bara 5 mil utanför Kristinehamn och ikväll var han och hämtade pärlan! Så imorgon kommer den till Malung och blir betydligt lättare att hämta sen. Tack baby.

Förhoppningsvis kommer Jocke å Josse hem en sväng i helgen! Känns som om det var i ett annat liv som jag såg Josse sist, hon har ju fullt upp med allt plugg. Nu kan jag i alla fall åka å hälsa på dom någon gång framöver, det blir grymt.

I helgen ska alla speedskiare till Väggen och träna fre-mån och sen på tisdag åker dom direkt ner till Vars på första världscupen. Det här gör att jag tycker ännu lite mer synd om mej själv, jag kommer nog känna lite panik sen när det verkligen är dags och jag att alla är där nere. Vad får jag göra liksom? Böja benet i lite olika övningar ett par gånger om dagen. Vad är det mot ett toppåk i Vars?! Absolut ingenting.

Men jag e inte bitter! Visst skulle jag hellre åka skidor än sitta här hemma, självklart. Men nu är det som det är och det finns ingenting att göra mer än att sköta knät så bra det bara går och inte tappa humöret (helt). Det blir en jäkla utmaning det här har jag kommit på! Något helt nytt att kämpa för, att ta mej tillbaka och vara i lika bra form (om inte bättre) till nästa säsong. Då får vi förhoppningsvis åka snabbt i Les Arc igen och det är VM i Verbier, då är det dags att dänga lite killar igen!

Nu ska jag titta lite mer på tv och öva på min låt på gitarren! Min favoritlåt för stunden, Thunder Road där Springsteen och Melissa Etheridge spelar tillsammans. Åååå vilken låt! Jag har precis fått Takidas nya skiva av Lena som jag ska lyssna på också, härligt.

Kram och hej så länge!

Vad gör man med bara ett knä? Jag har varit hemma två dagar nu och är redan uttråkad. Martin åker just nu längdskidor och då blir man ju nästan ännu mer opepp. Funderar på om jag borde förbjuda honom från att göra något som har med skidor att göra eftersom inte jag kan åka men antar att det inte är någon bra idé. Jag får ju faktiskt snart gå igen och om en månad ungefär skulle jag kunna åka längdskidor jag med så det är väl bara att bita ihop. Jag får spela gitarr och titta på tv så länge, det är ju också kul…

Det var lite omvänt i vallarummet idag kan man säja. Martin siklade och borstade skidor och jag spelade gitarr för honom. Ljuvliga toner. Så ljuvliga som dom kan bli när man spelar en låt som innehåller ett barréackord och jag inte kan det. Men jag försöker lära mej och det går framåt! Snart så

Moa kommer hit om ett tag och ska hjälpa mej att plocka lite. Det är så jobbigt att Martin ska behöva göra allting så jag har fixat lite förstärkning. Min gulliga lilla syster!

Nu ska jag värma lite mat som jag fick av mamma häromdagen. Sen ska jag träna knät lite. Det går lite bättre varje gång så det är kul. Snart får jag gå! Och cykla. Och åka skidor…

Hörs igen! Kram.

Nu är man hemma. Underbart skönt, jag trodde jag skulle behöva flytta till Österrike. Pappa undrade om jag hade hittat en lägenhet där nere eftersom jag aldrig kom hem! Jag blev ju utskriven i måndags och skulle få flyga hem vid lunch. Kl 14 kom en dam in till mej på sjukhuset och skulle köra mej till ett hotell. “Ööuhhmmm?”. Ingen hade ringt till mej och berättat denna nyhet och jag hoppade ut till taxin och lät den trevliga damen köra mej till ett hotell 1 km från sjukhuset. Ringde tjejen på försäkringsbolaget och de hade tydligen inte fått godkänt från något flygbolag än och jag var tydligen inte tillräckligt sjuk för att få ligga kvar på sjukhuset så jag skulle vara tvungen att bo på hotell någon natt.

Efter två nätter på hotell skulle jag äntligen få flyga hem! Jippie jippie jippie. Kl 14:30 skulle jag bli upphämtad av en taxi för att åka till flygplatsen. Jag hade ju all min skidpackning med mej exkl skidor och han som hämtade mej var en lagom tjock (enorm) gubbe på 70 bast. Han skickade mej i förväg från rummet medan han skulle komma i efterhand med väskorna. En kvart senare kommer gubben ut och jag trodde allvarligt att han ska dö. Det tjöt ur lungorna på honom och han var genomsvettig, det här var garanterat det närmsta han kommit en hjärtattack. Resten av resan gick i alla fall mycket bra och smidigt och nu är jag hemma.

På vägen hem fick jag komma in på ClassGym i Mora på första sjukgymnastiken. Jag var lite nervös och visste inte riktig vad jag skulle behöva göra eller hur mitt knä skulle se ut men Anna-Karin var jättetrevlig och mitt knä såg jättefint ut och jag hade redan bra rörlighet i det mot vad man brukade ha så snabbt efter operation. Nästa fredag ska jag dit igen.

Det är skitskönt att vara hemma men samtidigt är det jäkligt bökigt mot att både vara på sjukhus och hotell. Där gör man ju ingenting eller har inga personliga saker egentligen utan bara ligger i sängen med benet högt och tittar på tv eller läser. Men här hemma är det ju så mycket som man vill göra och känner att man behöver göra, bära saker, tvätta, städa men som man inte kan göra och då blir handikappet mer tydligt. Men efter 2-3 veckor skulle jag ju kunna gå sade doktorn så det är bara att bita ihop tills dess.

Min dator har säckat ihop, som att det inte räckte med knät liksom, så jag kommer inte kunna lägga in några bilder på ett tag. I alla fall inte jämt, ska kolla om jag hittar nån lösning på problemet snart.

Hör upp allihopa, idag har Martin vallat skidor. Jo det är säkert! Inte alpinskidor men sina nya längdskidor. Han var väldigt pepp och tjatade hela förmiddagen och till slut gick jag med på att hjälpa till. Visa lite knep. Vänta bara, tänkte jag tyst för mej själv, efter ett tag kommer du inte vara lika ivrig att gå in i vallarummet

Nu är jag hemma hos mamma och pappa, Martin är i Lindvallen och hälsar på en kompis som är uppe några dagar, och vi ska äta lite middag. Vi hörs igen! Kram och hej.

Herregud nu ska jag snart åka härifrån! Det är i princip allt jag längtat efter under de här dagarna, komma hem till alla man tycker om och till alla saker som är…hemma liksom. Nu när det strax är dags känns det nästan skrämmande! Det är ju ändå tryggt här. Här vet alla vad jag har för skada och det är bara att ringa i klockan om något känns fel eller man funderar på något, läkaren kommer en gång om dagen och kollar att allt ser bra ut och sköterskorna kommer med matsedeln och undrar vad man vill ha till lunch och middag. Vem ska jag fråga hemma om allt onda? Varför det gör ont just på ett visst ställe och inte ett annat. Men Martin är alltid världens bästa att lugna mej jämt, det kommer säkert gå bra nu också. Sen har jag ju mamma några meter bort, hon får vara den glada sköterskan som kommer när jag ringer!

Idag har alla varit extra vänliga, kanske är det för att jag åker imorgon. Fick extra god lunch bestående av soppa, schnitzel och chokladmousse till efterrätt och alldeles nyss kom eftermiddagsfika. Kaffe, tårta och ett helt fruktfat typ! Nu börjar det likna något, det är såhär det ska vara när man är skadad. Martin kommer vara exakt lika när jag kommer hem. Bönar jag och ber kanske han slänger åt mej lite av den där björnkorven vi åt i julas. Är den slut får jag tugga på Dagnys leversnittar…

Skämt åsido, ska jag vara riktigt ärlig och inte så ironisk som jag har en tendens att vara alltid så vet jag att Martin kommer ta hand om mej som om jag vore en prinsessa. Det gör han ju alltid <3

En sak som gjorde mej lycklig häromdagen var när Dr Hoser berättade att det om ungefär 6 veckor var möjligt att åka längdskidor! Å jag som fick längdskidor i present och inte har hunnit inviga dom än. Jag kommer hänga uppe på Näsfjället hela våren känner jag och åka längd, äta Sebbans mat på restaurangen och sitta med pappa i liften och se till så han gör något. Sen kommer mamma när solen börjar titta fram också och då får vi jobba på brännan. Jag måste peppa mej nu så jag överlever vintern, vad gör folk när dom inte åker skidor? Jag måste prata med Ulrika igen, hon lät pigg på att slänga över ett barn eller två till mej ibland!

Christian berättade häromdagen att han köpt nya pjäxor som han ska bygga om (riktiga pjäxor som jag har såklart), bygga nya spoilers igen som passar pjäxorna och som även passar spoilerfickorna på hans nyinköpta gummidräkt. DET är sådant som inte peppar mej. Fast jag gillar CJ, jag har funderat på om jag ska bli hans personliga tränare på Sverige-tävlingarna i år. Mot en inte så futtig summa pengar såklart. Han är på god väg att bli som jag, en riktig speedskiåkare med riktiga grejer och allt, jag är förvånad att han inte hört av sej om det än. Tanken måste ju såklart ha slagit honom också, vem skulle kunna göra jobbet bättre? Sen har han ju varit lika snabb som Ivica Kostelic också vilket är den största orsaken att jag skulle ta på mej en sådan uppgift. Jag har något bra att jobba med, någon med vilja och potential att nå toppen

Nu ska jag försöka slita mej härifrån. Vet bara inte vad jag ska göra riktigt. Ett par timmar till middag ungefär. Slog på tvn idag och hann se lite av damernas super-g och mamma berättade att jag skulle hinna se herrarnas andra åk i slalomen också. Mattias Hargin ledde ju! Skitbra gick det och jag var tokladdad, tills det var sex åkare kvar och jag somnade som en stock och sov över allt det spännande. Toppen.

Inatt kommer jag inte att kunna sova någonting tror jag, kommer drömma mardrömmar om flygresor och infekterade knän och en Dr Hoser som kommer skratta i bakgrunden hela vägen till Sverige…

Kram och hej!

Auf wiedersehen…

Nu har man nästan börjat känna sej som en heltidsboende här. Alla sköterskor, sjukgymnaster, benmassörer, mattanter och städerskor vet vem jag är. Idag bytte alla och gick in på helgpasset, vilket betydde nya sköterskor. Imorse kl 7 kom det två stycken som skulle bädda rent min säng och ge medicin och killen frågade om det var jag som var tjejen från Sverige. Jag svarade positivt på detta och han fortsatte ”hur fort var det du hade åkt, 240?!”. Dom kommer nog minnas mej efter jag åkt härifrån!

Och dra på trisser, på måndag får jag åka hem!! Ååååå vad skönt det ska bli, gud vad jag längtar. Martin har lovat att vi ska köpa pizza och dricka ett glas vin när jag kommer hem. Det här enda glaset är väl ungefär den mängd jag får hålla mej till ett tag framöver. Men gud vilken lycka. Pizza, kaffe, vin, rostat bröd med marmelad…

Idag har varit en lite bättre dag än igår. Inte lika ont men främst att jag fick reda på vad det onda var för någonting. Jag fick ju skitont nedanför knät igår, i benet nästan och så fort jag lyfte eller rörde på det brände det i hela benet. Dr Hoser kom imorse och talade om att det är ju under knät dom går in med alla slangar och grejer och utför själva operationen och efter han lindat av mej bandage och grejer och bytt ut plåstrena så jag skulle kunna duscha kunde jag nästan förstå att det gör så ont som det gör. Det var ju ett stort sår under knät! Som ett hål nästan och det såg ganska oskönt ut om man säjer så. Sjukgymnasten kom idag också och sade att jag inte skulle göra några övningar som gör ont, de närmsta dagarna gör ju det mesta ont, och då kändes det ytterligare lite bättre. Att det är normalt att känna såhär. Men jag har gått upp och nedför trappor idag! Inte mer än 15 kg ungefär får jag belasta på mitt sjuka ben eftersom minisken också var trasig. Annars hade det varit 30.

Tänk att mitt högerben får vara med om allt skit. Det bröts av på massa ställen när jag var 14 vilket gjorde att min alpinkarriär gick åt skogen och jag inte fick åka till Italien och tävla, och nu är det höger knä som pajar vilket gör att OS är ett minne blott och även resten av säsongen nu när speedskiingen börjar. Haha jag måste berätta en rolig sak mitt i allt det tråkiga! När jag först kom in på sjukhuset direkt efter kraschen gjorde dom bara en vanlig röntgen för att kolla så att inga ben var trasiga. När jag och Tove kom in till doktorn som skulle kolla knät efter det satt mina röntgenplåtar uppe på väggen och Tove fysio kollade hastigt dit, drog efter andan och mumlade ”det där ser ju inte så bra ut…” Det hade det kanske inte gjort heller om jag inte vetat bättre. Det var ju mitt gamla benbrott hon såg!

Förresten slutade min dator att fungera innan! Jag smsade Christian och beklagade mej för att jag inte kunde blogga. Den har inte startat på hela dagen och höll på att bli tokig. Den började starta upp och lysa och sen lät den lite skumt och bara dog. Men tack och lov så fungerar den igen.

Nu ska jag läsa lite bok och vänta på middagen. Det är det enda roliga man gör här, väntar på mat och äter mat Imorgon är näst sista dagen jag är här.

Kram och hej så länge!

Sist jag skrev låg jag kvar på hotellrummet i St Johann och väntade på något sorts besked vad jag skulle få göra. Åka hem eller operera mej i Österrike?

Nu ligger jag i en sjukhussäng på Hochrum Sports Clinic i Innsbruck med ett nyopererat knä och just för tillfället har jag skitont… Jag fick komma in i förrgår, kl 18 åkte jag från hotellet och en timme senare var jag framme och blev uppkörd i rullstol till magnet röntgen. Det var förresten lite annorlunda mot den vanliga röntgen man gör om något ben är trasigt, jag trodde typ att det skulle ta en minut som röntgen brukar göra. När röntgendamen frågade om jag ville ha hörlurar så jag skulle kunna lyssna på radio under tiden började jag ana att det kanske skulle ta någon minut längre. Under den halvtimmen det varade hann jag lyssna på massa hitlåtar, störas en aning av surrandet från maskinen, titta på minuterna som räknades ner flera gånger om och under sista vändan somna innan damen kom in och väckte mej och talade om att det var klart.

Jag hann inte mer än ut från rummet förrän Dr. Hoser, läkaren som skulle operera mej, räckte fram handen och presenterade sej. Han var nog redo att gå för dagen för den vita rocken som han borde ha haft hade ersatts med jeans och skjorta. Han kände lite på knät, vickade lite som doktorn på första sjukhuset gjorde, och nu kunde till och med jag se att något var fel. Det rörde sej väldigt skumt fram och tillbaka och Hoser sade att korsbandet var helt av. Som jag befarade. Det var bara att checka in på sjukhus-rummet och invänta operation morgonen efter.

Kl 05:30 väcktes jag av en äldre dam som kom in i vit klädsel, någon sorts hatt och ett stort kors runt halsen. ”Oj gud nu kommer jag alltså att dö snart” var min första tanke. Hon pratade ingen engelska, sade nåt ord på tyska innan hon plockade fram massa nålar ur sin lilla väska. Hon gick beslutsamt fram till min säng, stack mej i min sista nållösa arm och tappade mej på 4 liter blod ungefär. Hon gick sakta mot dörren, sade ett ord till på tyska och stängde tyst efter sej. Jag var alldeles häpen och kände mej svimfärdig av denna plötsliga blodförlust, lade mej ner igen och somnade om. Kl 7 stormade fler sköterskor in med mediciner, dropp och ekg-utrustning och jag började fundera igen om jag faktiskt skulle dö. Full rulle hela morgonen, narkosläkaren kom in sist och berättade hur allt skulle gå till, att de skulle gå in i ljumsken först och koppla ur nån nerv typ som skulle minska smärtan efter operationen betydligt. Han fick reda på att jag var världens snabbaste dam på skidor, blev väldigt imponerad och när jag kom ner på operation log alla mot mej och pratade med varandra. ”We searched you on Google!” berättade narkosläkaren glatt.

Igår kl 16 vaknade jag upp, såklart helt groggy. Nervgrejset i benet hjälpte tydligen bra för jag känd ingenting alls i princip fram till kl 13 idag. Då började det värka för fullt. Överallt i hela benet tyckte jag och det kom dropp och jag fick två sprutor och just nu känns det lite bättre. Men övningarna som fysion kom och visade under min pigga förmiddag kan jag för tillfället glömma, det gör förjävla ont att bara ligga still!

Internet fick jag i alla fall och det är jag lycklig för. Nu kan jag blogga lite och kolla facebook och på det kommer man långt när det enda man får göra annars är att ta emot mediciner, kolla på tysk tv och kissa i en burk…

Nu har jag skrivit en hel roman nästan och det är dags att sluta. Får se hur den här natten kommer bli, förmodligen bra mycket sämre än de förra.

Kram på er alla, nu längtar jag hem.